Igår hände det!

Igår kom den, om än så bara för ett ögonblick.
Det är stort, det är revolutionerande: min allra första jag-vill-ha-barn-tanke. Det som framkallade den var den rena svenska avundsjukan.
En av mina jämnåriga arbetskamrater som väntar barn i maj berättade sprudlandes igår att en annan av våra jämnåriga kollegor ska ha barn i juli. En annan kollega fick en liten flicka just före jul och ännu en annan ska få i februari. En annan som fick förra våren ska bara jobba 80 % till hösten och är därför hemma en dag i veckan. Då ska de träffas och ha mamma-bäbis-träffar och gå på stan och fika och kolla på kläder och sånt tillsammans. Det var det som framkallade min jag-vill-också-ha-barn-och-jag-vill-ha-det-nu-till-sommaren-så-att-jag-också-kan-vara-en-lattemamma-och-träffa-dem-och-inte-vara-utanför-hela-barn-grejen-tanke. Så det finns kanske hopp för mig ändå. Första barntanken. Ålder: 26 år. Det skrämmer mig att inse att jag kanske har uppnått skaffa-barn-åldern. Ser man sig omkring så verkar det så. Snart är alltså åldern ingen ursäkt längre. Ve och fasa! Tick tack, tick tack.