Här om dagen blev jag bjuden på en GT. Trodde jag. En flitig bloggläsare (om man nu är så flitig när man läser den här bloggfrekvensen) räckte fram ett glas med genomskinlig vätska och sa "GT". Öhh Gin & Tonic tänkte jag. Men inget med utseendet, lukten eller situationen antydde att det borde vara det. Och det var det inte heller. Det var ett vattenglas. "GT" det var ju jag! Glamour Teacher! Det var så länge sedan jag hörde eller själv använde eller ens tänkte i dom banorna att jag nog aldrig hade kommit på det utan förklaring. Sen är jag ju förvisso GTM nu mera. Mamma utan tid. Men det där fick mig ändå att fundera kring bloggens framtid. Det var länge sedan jag kände att det fanns utrymme eller behov av att skriva. Och sedan jag skaffat Instagram känns det bara överflödigt. Kanske kommer det lugnare tider, kanske vid en eventuell andra mammaledighet (för det lär ju bli lugnt?) eller så infinner sig skrivlustan igen när höstterminen har dragit igång om vi har turen att får sova den här hösten, peppar peppar. För än är jag inte redo att släppa mitt kära alias. Men I know, jag gör inte bloggen rättvisa. Den är inte vad den skulle kunna vara. Inte alls vad den var när jag började. Innan jag hade outat mig själv och blivit alldeles för vardaglig. Vi får se varthän det bär. Inte klappar jag ihop helt och hållet. Inte än i alla fall. So long.
