Har kommit ganska lång med mitt sovrumsprojekt. Det blev en blandning av brunt, beige och grönt. Nu är det lampor som fattas. Ni får se sen, lägger nog upp en bild när det är klart.
Men jag vet inte varför jag dras åt det bruna hållet så fort jag ska göra något åt någon annan? Undrar om det är för att jag aldrig någonsin har köpt något brunt i inredningsväg åt mig själv. Jag har alltid varit en svart person. När kompisarna hade bruna skinnväskor och skinnskor på nittiotalet hade jag svart. Kaffe Latte-trenden på inredning hakade jag aldrig på. Däremot det svarta och det vita, det har jag kört stenhårt på (börjar gå till överdrift). Dock hade jag faktiskt en brun klädperiod för 2-3 år sedan när det var ganska poppis. Ett linne från den tiden har jag dragit fram idag och sitter här ikädd i brunt.
I december när jag skulle göra julfint i skyltfönstret på V blev det brunt. Jag tycker det är superfint med brunt hos andra, inte hos mig. Jag tror att jag är mesig när jag kör på brunt. Hårt och svart ska det vara. Men då längtar jag nog omedvetet efter det mjuka och murriga eftersom det kryper fram så fort tillfälle ges.
Funderar på att börja dricka kaffe igen. Måste bli piggare. Räknas kaffe som svart eller brunt? Jag dricker med lite mjölk i så då är det väl snarare beige/brunt. Därför har det fått gå bort ur min värld. Men nu när jag omger mig med brunt igen kanske jag ska börja dricka brunt igen också. Eller har du en bättre idé, som inte inkluderar magkatarr?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar