Statement-tröjorna

Så var det det här med statement-tröjorna. Alla butiker verkar ha hoppat på det. Jag gillar grejen. Men vad det ska stå på tröjan blir ju väldigt svårt. Vilket budskap är mitt? Vad representerar jag och vad står jag för. Ganska mycket kan tolkas på ofördelaktiga sätt och ganska mycket är rent bara ofördelaktigt. Som Addict. Den är ju populär. Men varför? Vad är det man är Addict av och varför vill man skylta med det? Jag förstår inte varför man trycker sådana tröjor och jag förstår inte hur man tänker när man köper dem. 

Jag letade länge innan jag hittade en som funkade. Till slut hittade jag en med budskapet "Focus". Det tyckte jag var bra. Även lite roligt eftersom att bokstäverna är en aning suddiga. Att fokusera är ju ett bra budskap. Det kan jag ha på jobbet tänkte jag, det blir bra. Men när jag säger det till maken säger han "Vadå "Focus"? Fokusera på frökens boobs eller?". Så då var vi där igen. Allt kan tolkas ofördelaktigt. Eller fel helt enkelt. Jag hade en testdag då jag hade på mig tröjan på jobbet och frågade mina kollegor om de tyckte att texten syftade på mina boobs och det tyckte de allihopa. Fast jag tror att det bara handlade om att jag hade berättat för dem i förväg vad de skulle tänka på. Anyway, nu har tröjan varit borta i flera flera veckor, börjar nästan vara månader, så då har jag inte behövt fundera på om jag ska ha den på jobbet eller inte. 

Jag köpte en annan statement-tischa också som jag har haft en del - "Today is a good day" står det på den. Men det går kanske tolka på något dumt sätt det med? 

Busy bee

Jo det har varit lite mycket ett tag...

GT

Här om dagen blev jag bjuden på en GT. Trodde jag. En flitig bloggläsare (om man nu är så flitig när man läser den här bloggfrekvensen) räckte fram ett glas med genomskinlig vätska och sa "GT". Öhh Gin & Tonic tänkte jag. Men inget med utseendet, lukten eller situationen antydde att det borde vara det. Och det var det inte heller. Det var ett vattenglas. "GT" det var ju jag! Glamour Teacher! Det var så länge sedan jag hörde eller själv använde eller ens tänkte i dom banorna att jag nog aldrig hade kommit på det utan förklaring. Sen är jag ju förvisso GTM nu mera. Mamma utan tid. Men det där fick mig ändå att fundera kring bloggens framtid. Det var länge sedan jag kände att det fanns utrymme eller behov av att skriva. Och sedan jag skaffat Instagram känns det bara överflödigt. Kanske kommer det lugnare tider, kanske vid en eventuell andra mammaledighet (för det lär ju bli lugnt?) eller så infinner sig skrivlustan igen när höstterminen har dragit igång om vi har turen att får sova den här hösten, peppar peppar. För än är jag inte redo att släppa mitt kära alias. Men I know, jag gör inte bloggen rättvisa. Den är inte vad den skulle kunna vara. Inte alls vad den var när jag började. Innan jag hade outat mig själv och blivit alldeles för vardaglig. Vi får se varthän det bär. Inte klappar jag ihop helt och hållet. Inte än i alla fall. So long.

En lärare har aldrig riktigt semester på riktigt

Lite arbetsskadad är man ju tyvärr när man inte kan läsa postorderkataloger utan att förfasas över grammatikfelen. How in the world kan man trycka något för försäljning utan korrektur?!

Förtrollad av Turkiet

Jag har mest hört negativa saker om Turkiet i mina dar så det var inte med de högsta av förväntningar jag åkte dit. Jag skulle sola läsa slappa slippa diska städa laga mat och det kan ju räcka vart som helst. Hade föreställt mig att omgivningen skulle vara överexploaterad av turism och inte särskilt vacker. Inte hade jag ens tänkt på de mörka kvällarna och lamporna som glittrar i vattnet och att det fanns klippor och grottor och stränder man bara kunde besöka med båt. Det finns inga andra ord att beskriva det med annat än att det var magiskt. Men så blev ju även självaste Kleopatra charmad av Alanya och fick en strand i brudgåva av sin Alladin. Nu badade vi aldrig vid just Kleopatrastranden men har man badat vid en klippa med sandstrand mitt i medelhavet kändes det helt enkelt faktiskt överflödigt.

I sommar ska jag blir brun!

Säger som min bror - I sommar ska jag bli brun! Nu var det läge sen jag var riktigt brun! Förra sommaren gick det ju inte, det var ju aldrig sol. Och var det det hade jag en ettåring att jaga. Minns att jag låg stilla och solade en gång i 45 minuter då solen för en gångs skull lyckades tajma in lillans sovning. Men det hände alltså en gång på hela sommaren och på 45 minuter blir man ju ingen pepparkaka direkt. Sommaren före förra bjöd ju på riktigt finfint väder typ 30 grader hela tiden men då var lillan en färsking och jag tillbringade hela sommaren inomhus ammandes. Crazy. Kände mig väl lite tjock också. Sommaren före den där köpte vi bil i England och körde hem och jag var gravid och illamående och ville därför inte vara ute i solen så mycket. Var dessutom rädd för pigmentförändringar som det sägs är lätt att få när man är gravid. Så det var nog året där före som jag var riktigt brun senast. 2009. Då var jag i Mexiko vid årsskiftet och i Grekland på sommaren. Fyra år sen sist alltså så nu är det dags! Och jag tycker att jag har kommit en bra bit på väg redan. Det har blivit många rättningsstunder ute och till och med några riktiga bikinisessioner och det är bara 1:a juni. Bådar gott.

Rättningstider är nageltider

Men måla naglarna det hinner man! Och blinga till dem. Jag har aldrig så fina naglar som när det är mycket rättning. Ska man sitta stilla på kvällarna så.

Majtystnaden

Om ni undrar varför det är tystare än vanligt från mig här är det för att det är nationella prov-tider. Mycket rättning, kurser som ska avslutas, betyg som ska sättas samtidigt som man ska kratta löv och försöka hinna träna sig till strandformen. Som vanligt hinner jag aldrig klart i tid. Hinner inte blogga heller.

# lifeofsmåbarnsförälder

Hela veckan ser man fram emot den. Fredagkvällen. Sen lägger man barnet som somnar kl 20 (om man har tur) och man stupar i säng själv kl 21:45 (om man har tur). En timme och 45 minuter framför tvn (om man har tur). Is that life? I guess it is. Äntligen fredag!

Kanske är man en vampyr ändå

En våreftermiddag utomhus utan solkräm och jag ser ut så här... Kliar så jag inte kan sova.

Det glamourösa vabbandet

Dottern har åkt på magsjuka så istället för att ordna hårfärgen har jag torkat kräks och diarré, så imorgon blir det ännu en Bad hair day på jobbet. Ända till på lördag får jag vänta. Suck. Och nu måste jag sätta mig med rättningen. Min enda sammanhängande rättningstid är på tisdag förmiddag och det gick ju bort. Även tisdagen före lovet gick bort pga annat så nu ligger jag efter. Eleverna borde verkligen få igen sina arbeten imorgon. Bara att köra på. Dubbelsuck.

OMG!

Mitt hår är gulorange! Det ser precis ut som när min värdmamma blekte håret på mig när jag bodde i USA. Kan man sjukskriva sig för fult hår? Jag ska göra om det på onsdag, men just nu känns onsdag väldigt långt bort. Ungefär lika långt bort som när jag hade gått över tiden med Selina 7 dagar och hon inte kom förrän 4 dagar senare. Det var 4 långa dagar. (Vad jag är bitter på att alla andra föder i förtid och inte hinner bryta ner sin rygg helt och hållet). Men tur att man inte jobbar på tv i alla fall.

Långfredag per se

Är jag tidernas sämsta mamma? Nej jag vet. Svaret är nej. Men ibland tror jag att jag är den minst tålmodiga i världen. Eller åtminstone i närheten. Alla andra verkar tycka att det är så mysigt med ledig tid med sina barn. Själv får jag lätt ångest. Som idag. Lång långfredag utan make. Stiga upp på sin lediga dag före sju, nästan inte göra någonting man själv vill på hela dan, försöka packa ihop grejer till utflykt, kanske plockstäda lite vilket båda delarna är som att skotta snö i en snöstorm. När maken gör sina heldagsutflykter våndas jag. Jag klarar inte av det och måste ringa hit bästisgrannen eller någon förälder. Och jag vet. Mitt barn är inte ens jobbigt. Det är jag som är kass. Jag börjar förstå varför barnet är så pappigt. Han gör allting bättre och tycker inte att det är lika jobbigt (nej han spenderar inte lika mycket tid med henne). Jag har sämst tålamod. Sämst mentala och fysiska styrka. I suck ass. Så mycket att jag funderar på att söka sommarjobb för att jag gruvar mig för den långa (i mitt fall icket frivilliga sommarledigheten som ju är den enda egentliga fördelen med jobbet) . Suck suck suck. I suck. Kanske ska söka påskjobb också. Och kanske jobba heltid nästa år, vilket verkligen får mig att känna mig som en dålig förälder. 45 timmars arbetsvecka innebär långa dagisdagar. Suckisuck.

Hata småstadsliv

Ibland hatar jag småstadslivet. Ibland tränar jag för att rensa huvudet när något har varit jobbigt på något sätt, till exempel en diskussion/situation med någon person. Men då händer det att just den personen också är på gymmet just när jag är där och rensar huvudet. Eller när jag bara vill vara anonym. Då hatar jag att bo där jag bor.

Mammalivet har gjort mig effektiv

En av mina sämre egenskaper är att jag inte är särskilt effektiv. Om jag inte måste. Annars är jag en dagdrömmare men mammalivet har gjort mig effektiv. Var på jobbet till 12:45, körde till gymmet och bytte om på en kvart. 13:00 Joggade 30 minuter, varvade ner med promenad två minuter, stretchade två minuter, duschade och bytte om på tio minuter. Körde till förskolan ca tio minuter och var där ca 13:55. (Har tid till 14 så påklädningen fick gå fort). Ibland får man helt enkelt välja bort att äta. Äta kan jag göra med barnet. Träna är svårare. Så jag åt en bar på parkeringen och lunch hemma medans barnet och kompisen åt mellis. Så hann jag med en lunch/mellisdate idag också.

Det går bra nu

Hej, jag har världens två mest otacksamma jobb. Jag är lärare och jag är mamma. Två tidskrävande identitetsskapande sysselsättningar helt utan uppskattning (Ok, i stort sett. Uppskattning får man när man själv framkallar den). Oh well, i nästa liv ska jag bli man och ha ett yrke som alla uppskattar, som att köra glassbil kanske. Det uppskattar ju alla. Eller nej, inte mammor till sovande bebisar utomhus. Men det får man ju aldrig veta och eftersom man är man så bryr man sig ju heller inte om det. Och fick man veta det skulle man (MAN) helt enkelt inte ta åt sig av det och tycka att det var ens problem. Man skulle inte ligga vaken mellan tre och halv fem och grubbla över det. Man skulle heller inte gråta över det på jobbet. Bitter? Jag? Nej varför tror du det? Jag har bara fel kön, fel jobb och fel föräldraroll. Over and out.

Alice in Wonderland

Helt plötsligt är världen lite skarpare, lite klarare och lite färggladare. Jag har fått en IPhone! Jag känner mig lite som Alice i Underlandet. Löjligt länge som jag har väntat på detta löjligt mycket.

Snabbare morgonrutin

Jo det är värt 405 kr (plus etui för nästan lika mycket) för lite snabbare morgonrutin. Smakar det så kostar det. Mer täckande kompakt foundation och puder i ett. Det går fyra gånger så fort och man behöver knappt concealer. Eller jo, who am I kidding. Utgångspunkten är ju naturlig zoombisminkning.

Det finns en (kanske bara en) stor fördel med vinter

Täckbyxorna.

Jag såg en film en gång, minns inte vilken, där en mamma säger till någon

-Jag har blivit en sån där mamma som lämnar barnet på dagis i pyjamas (mamman i pyjamas, inte barnet).

Det där har jag tänkt på ungefär varje morgon när vi sover för länge (för vi sover inte mycket), stiger upp för sent och tar för lång tid på oss och till slut blev det min strategi. -

Jag lämnar barnet i pyjamas!
Tack och lov för täckbyxsäsong!

Sedan åker jag hem och klär på mig och gör mig klar. Det syns ju inte vad jag har under och med mössa syns det inte att jag inte har kammat håret.

Men det syns ju att jag inte har sminkat mig!

Och lite märkligt tycker de säkert att det är. Eftersom jag hämtar nästan varje dag med smink... Men då hittar jag stöd i att en kollega också brukar sminka sig på jobbet efter dagislämningarna. Jag gör det dock hellre hemma i lugn och ro och så slipper jag skrämma fler med min morgonzoombielook.

Frågan är bara hur jag gör när det inte är täckbyxsäsong längre? Fast då är det ju ljusare ute, lättare att stiga upp och man behöver inte bråka på barnet lika många plagg så då går det hela nog lite fortare. Då hinner/orkar jag kanske sminka mig hemma och klä på mig något normalare!

Obsession & Denial

Jag tror jag har ett beroende. Det stavas barnkläder. Och barnskor.
I veckan lade våran bästa barnklädesaffär i stan ner och jag hjälpte till att tömma stället. Först handlade jag ganska lagom men sen gick jag tillbaka dagen efter och handlade lika mycket. Så gör jag alltid. Jag delar upp köptillfällen men lägger aldrig ihop kostade. Det stavas förnekelse.