Submarine Surfacing

Det har varit mycket tal om ubåtar på senaste.

Jag känner mig som en rostig rysk ubåt som har legat under ytan men som nu börjat komma upp och se lite dagsljus igen.

På tal om den där orken. Och det där jobbet.

Mitt jobb suger så mycket energi och tankekraft att jag nästan aldrig känner mig som mig själv förutom på somrarna då jag är ledig riktigt länge. För säga vad man vill om jullov och sportlov och påsklov och inarbetad tid. Lärarjobbet suger så mycket kraft att en vecka här och där inte räcker för att hinna upp till ytan och ta lite luft. Tyvärr säger alla mina lärarvänner likadant. Var är den rimliga arbetsbördan och personalvården undrar jag? Läraryrket är inte ett jobb, det är en livsstil, för att citera sonen till en lärarmamma som hade gått in i väggen. Men det är inte ett kall som man ska offra hela sitt liv för.

Nu när jag har varit ledig en sommar och drygt två månader har jag hunnit tänka och reflektera en del och har kommit fram till att det inte är särskilt konstigt att de senaste två åren har varit extra tuffa när de egentligen borde ha varit lättare sett utifrån erfarenhet och antalet arbetade år. Det har varit en svår balansgång att vara mamma och lärare samtidigt. Lämna och hämta på förskolan och lägga barn och kvällsjobba. Det är en kombination som jag inte förstår hur den går ihop. Det var ju en ny situation för mig och inte så lätt att få kläm på. Jag har känt mig så där som när man pratar under vatten. Att allt är burkigt och diffust. Trögt och dimmigt.

Ett talande exempel är dotterns socklåda. Under det senaste året har hon nog inte haft på sig matchande sockar på förskolan en enda dag. Kanske inte året där före heller. Och sånt där är viktigt för mig. Jag har inte kunnat förstå hur någon, barn eller vuxen har kunnat ha på sig omatchande sockar. Men under hela året(åren) jag har jobbat har jag inte lyckats uppbåda tankekraften att leta reda på och para ihop rätt sockar...

Nu när allt är lite klarare och når fram utan vattenburk ska jag ta mig en ordentlig funderare på om jag vill ha det så här hela mitt liv eller om jag ska göra något mindre energisugande? Kanske i alla fall medan barnen är små? Eller om det går att lära sig att hantera det på något sätt? För roligt är det ju trots allt. Kanske går det jobba halvtid?

Reda upp sockarna har jag redan gjort, förutom på några som jag tror har dött tvättmaskindöden.