Långfredag per se

Är jag tidernas sämsta mamma? Nej jag vet. Svaret är nej. Men ibland tror jag att jag är den minst tålmodiga i världen. Eller åtminstone i närheten. Alla andra verkar tycka att det är så mysigt med ledig tid med sina barn. Själv får jag lätt ångest. Som idag. Lång långfredag utan make. Stiga upp på sin lediga dag före sju, nästan inte göra någonting man själv vill på hela dan, försöka packa ihop grejer till utflykt, kanske plockstäda lite vilket båda delarna är som att skotta snö i en snöstorm. När maken gör sina heldagsutflykter våndas jag. Jag klarar inte av det och måste ringa hit bästisgrannen eller någon förälder. Och jag vet. Mitt barn är inte ens jobbigt. Det är jag som är kass. Jag börjar förstå varför barnet är så pappigt. Han gör allting bättre och tycker inte att det är lika jobbigt (nej han spenderar inte lika mycket tid med henne). Jag har sämst tålamod. Sämst mentala och fysiska styrka. I suck ass. Så mycket att jag funderar på att söka sommarjobb för att jag gruvar mig för den långa (i mitt fall icket frivilliga sommarledigheten som ju är den enda egentliga fördelen med jobbet) . Suck suck suck. I suck. Kanske ska söka påskjobb också. Och kanske jobba heltid nästa år, vilket verkligen får mig att känna mig som en dålig förälder. 45 timmars arbetsvecka innebär långa dagisdagar. Suckisuck.