Tisdagskonsert

Kanske det lyxigaste med mitt jobb är att jag har förmånen att ibland gå på konserter och liknande på arbetstid. Eller som i tisdags, då hoppade jag över genrepet på dagen och gick på en av de riktiga föreställningarna på kvällen istället alldeles gratis. (Ok. ingen betalade för biljetterna).

Det är kanske inte ofta det är riktigt kända personer som uppträder/föreläser etc på vår skola (en gång hade vi Paolo Roberto på besök. Han är nog den mest kända jag har stött på i jobbsammanhang), men jag tror att det i vissa fall kan vara så att de som uppträder (våra elever alltså) en dag kommer att bli riktigt kända. Då kan jag sitta där och tänka att han eller hon hade jag som elev en gång och känna mig stolt och varm i hjärtat. Kanske blir jag rent av uppringt av någon tidning för att kommentera. "Läraren berättar...", "så här var han/hon i skolan" och jag kan självklart berätta att visst tänkte man redan på den tiden att han/hon skulle bli något stort.

Kanske hälsar någon av dem att det är min förtjänst att de har kommit dit de har kommit. Som en elev som drömmer om att bli hockeymålvaktsproffs i NHL. När jag hade gett honom flera chanser och till slut fick han det betyg han kämpat för sa jag åt honom att han får hälsa till mig när han befinner sig där han vill komma. Att utan engelskan från gymnasiet hade han aldrig kunnat flytta till USA och bli så känd som han blivit.

Visst?