Får använda mig av mitt favorit-Shakespeare-citat igen:
Come what come may,
time and hour runs
through the roughest day.
Morfar ligger på sin dödsbädd och vi försöker hålla honom sällskap.
Tiden går sakta. Men stilla står den ju aldrig.
Diakonen kom in med en sångtext som morfar hade önskat att prästen skulle sjunga för honom förra veckan. Den gick något i stil med "Det enda som bär när allting annat vacklar är Guds nåd och Guds barmhärtighet". Jag läste upp texten för mormor och hon tyckte den var väldigt fin och var förvånad över att han hade kommit ihåg något sådant när han har haft så dåligt med minnet på senaste. Men som diakonen sa så kan det glimma till ibland. Kanske kommer det som man mest behöver fram ur minnet när man som bäst behöver det. Jag är glad att det hörde till morfars sista tankar i vaket tillstånd. Är tacksam för att man har en tro på att detta inte innebär det definitiva slutet, utan man får tro att han snart kommer att få det mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar